Amerikansk klassiker
I en liten stad i Georgia bor John Singer. Det är 1930-tal och i Europa rustas det för ett nytt världskrig. I USA känns kriget fortfarande långt bort och många har annat att tänka på.
Staden låg mitt i det djupaste Södern. Somrarna var långa och vinterkylans månader få. Himlen var nästan alltid genomskinligt och glänsande azurfärgad och solen brände plågsamt klar. Men så kom novembers lätta, kalla regn och sedan blev det kanske frost och några korta månaders kyla. Vintrarna kunde vara olika sinsemellan men somrarna var alltid brännheta. Staden var ganska stor. Längs Main Street låg flera kvarter av två- och trevåningshus med butiker och kontor. Men de största byggnaderna i staden var fabrikerna, som sysselsatte en stor del av invånarna. Dessa bomullsspinnerier och väverier var betydande och blomstrande, men de flesta arbetarna i staden var mycket fattiga. Ofta syntes förtvivlade uttryck av hunger och ensamhet i ansiktena på gatorna.
För mr Singer ser de flesta dagar likadana ut. Han bor tillsammans med sin bäste vän Spiros Antonapoulos. De är båda vad man på den tiden kallade dövstumma och har funnit gemenskap i varandra. Men så försvinner Spiros. Han blir sjuk och skickas iväg till ett sinnessjukhus. Mr Singer lämnas ensam kvar. Han saknar sin vän, men tvingas snart bygga upp ett liv utan honom – skaffa en ny bostad och nya bekantskaper. Han flyttar ifrån deras gemensamma lägenhet och hyr in sig på ett slitet pensionat, inte långt från centrum.
I det nya huset finns den trettonåriga pojkflickan Mick. Hon har många små och ganska skrikiga syskon som hon måste ta hand om på fritiden. Hon är lillgammal och tuff, men känner sig missförstådd. Egentligen vill hon ingenting hellre än att bli konsertpianist. När hon träffar mr Singer upplever hon att han förstår henne. I hans närhet kommer drömmen lite närmare.
Mick väntade och efter en stund kom han ut i hallen igen. Hon hoppades att han skulle se på henne och le mot henne. Och när han kom till sin dörr tittade han ner och nickade. Micks leende bredde sig stort och darrande. Han gick in till sig och stängde dörren. Han kanske menade att hon skulle komma in och hälsa på. Mick längtade plötsligt efter att få komma in i hans rum. Någon gång när han inte hade främmande skulle hon verkligen gå in och hälsa på mr Singer. Det skulle hon sannerligen.
Den varma kvällen gled sakta förbi och Mick satt fortfarande i trappan. Nu hade hon den där mannen Motsarts musik i huvudet igen. Det var konstigt, men mr Singer påminde henne om den musiken.
Mick är inte den enda som anförtror sig till mr Singer – barägaren Biff Brannon, alkoholisten Jake Blount och läkaren Benedict Mady Copeland upplever alla samma sak. De förvandlar den tyste mr Singer till den de behöver att han ska vara. De drömmer om att få ha någon att ta hand om, att störta klassamhället och rasismen och att komma bort från staden utan möjligheter. När han lyssnar känns det som att drömmarna kan bli verklighet.
Hjärtat jagar allena skulle kunna beskrivas som en kollektivroman. Karaktärerna utgör ett tvärsnitt ur den tidens amerikanska befolkning och Carson McCullers letar sig långt in i deras medvetna. Romanen är långsam och skriven utan krusiduller. Den överraskar och är angelägen på många plan.
Carson McCullers föddes 1917 som Lula Carter Smith i Columbus, Georgia. Hon blev tidigt uppbackad av modern Marguerite som hoppades på att dottern skulle pianist. Som sjuttonåring gav hon sig därför av till New York för att studera musik på Julliard, men tvingades snart att hoppa av. Istället började hon satsa på skrivandet och fick några noveller publicerade i olika tidskrifter. Redan när hon var 23 år publicerades Hjärtat jagar allena, hennes mest kända roman. Den blev hyllad av kritikerna, som främst imponerades av att den unga kvinnan skrev med en sådan mognad. Med den fick Carson McCullers en stämpel som underbarn. Trots att hon tidigt lämnade Södern utspelar sig alla hennes verk där. Återkommande teman är bland annat kontaktlöshet, vuxenblivande och bristen på ömsesidiga relationer. Förutom Hjärtat jagar allena anses novellen Balladen om det sorgsna kaféet vara hennes främsta verk.
Carson McCullers liv var kort och innehöll sjukdomar, alkoholism och drama. 1937 gifte hon sig med Reeves McCullers. De skilde sig fyra år senare, men gifte om sig 1945. De ville båda skriva och turades om att försörja den andra. Ganska snart stod det dock klart att det bara var Carson som skulle lyckas som författare. 1953 begick Reeves självmord i deras hus i Frankrike. Carson själv var under hela sitt liv sjuklig. Som barn fick hon reumatisk feber och som vuxen fick hon flera slaganfall – bland annat ett vid 31 års ålder som lämnade henne halvsidesförlamad. Hon avled 1967, endast 50 år gammal, av ännu en stroke.