I speglarnas sal

Här möter man bland andra Gunborg, en kvinna som lever med minnen av en plågsam uppväxt då hon blev utnyttjad av sin far och så småningom tvångssteriliserad. Hennes skydd mot en omänsklig tillvaro var att äta, att förstöra sin kropp och låta den svälla upp till orimliga proportioner. Direktören är en upptagen affärsman som plågas av sin starka flygrädsla och sina växande alkoholproblem. Lars-Åke är en man i femtioårsåldern som är helt övertygad om att han har något allvarligt fel på hjärtat och snart kommer att dö. Men det är inget fel på hjärtat. Så småningom nystas hans historia upp, en historia om en otrygg uppväxt i fosterhem och endast sporadisk kontakt med den biologiska modern.

Bokens längsta berättelse handlar om Sten Espmark själv. Han föddes i Strömsund i Jämtland 1932. Föräldrarnas separation kom att prägla Stens och hans två år äldre brors uppväxt. Fadern lämnade familjen och de flyttade med modern till Stockholm, där hon utbildade sig till tandläkare samtidigt som hon försörjde familjen genom att sitta uppe på nätterna och skriva följetonger till veckotidningar. Att Sten och hans bror Kjell (författare och akademiledamot) skulle ha en bra utbildning sågs som självklart. Sten drömde om en framtid som pianist men blev ändå läkare till slut. Här berättar han, levande och sympatiskt, om vad som styrde in honom på den väg han valde, hur han kom att specialisera sig på psykiatri och så småningom blev psykoanalytiker.

Sten Espmark tar inte ställning för eller emot i den diskussion som förs inom svensk psykiatri mellan beteendeterapeutiska och psykoanalytiska synsätt. Utifrån sin långa erfarenhet menar han att varje människa bör behandlas – och ses – som en individ och därmed finns behov av olika behandlingsmetoder och synsätt. En intressant, klok och insiktsfull bok som jag vill rekommendera för alla med intresse av ämnet.