I väntan på Bojangles

I väntan på Bojangles är något så ovanligt som en lättläst och på många sätt lättsam roman med en bråddjup sorg mellan raderna.

Här finns två berättare, dels pojken som har en underbart uppfinningsrik mamma, dels pappan som har en vansinnigt vacker och levnadsglad hustru. Denna kvinna är extraordinär och trots att hon bär på något mörkt, djupt inom sig, är livet en fest. Maken och sonen kan inte motstå hennes underbart vansinniga idéer, hennes ständiga upptåg och avsky för vardagsbestyr.

Maken ger henne ett nytt namn varje morgon, de har middagsbjudningar varje kväll, dricker drinkar, champagne och dansar natten lång till Mr Bojangles med Nina Simone. Pojken tycker att han lever ett underbart liv, särskilt när hans mor tar honom ur skolan på grund av dess rigida inställning till tid.

Som läsare vet jag knappt om jag ska tror mina öron, är det ren fantasi alltihop? Men så gör sig verkligheten påmind, bland annat genom den stora posthögen på golvet; familjen anser det nämligen alltför trivialt att öppna brev. Fler sprickor i den glada ytan uppstår allt eftersom och till slut inträffar något som leder till den stora katastrofen.

Det är befriande att läsa en oändligt sorglig historia helt befriad från sentimentalitet, som istället är full av humor och värme. Den stora kärlek maken och sonen känner för sin hustru och mor fyller boken med ett ljus som gör det tragiska uthärdligt.

Glöm inte att lyssna på den fantastiska sången om den dansande Mr Bojangles. Många har sjungit in den, från Bob Dylan till John Denver, Robbie Williams och Sammy Davies. Må så vara, Nina Simones version är ändå oslagbar!